Vägen var lång, nästan alltid rak och fin
men idag – nej, den vägen är inte min
Borta är skrattet borta är en skön harmoni
tänk att det så för mig skulle bli
Minnena var alltid de bästa man kan ha
ja, det kändes verkligen riktigt bra
Nu är det moll i sinnet och själ
jag som hoppats att allt skulle gå väl
Sakta jag märker att jag lämnat mitt naturliga jag
det hjälper inte att jag försöker med nya tag
Något förtvinas och kommer inte igen
ja, jag vet – det har namnet ”demens”
Nu kämpar jag för att klara ännu ett år
hoppas det funkar och jag omvärlden når
Men jag vill inte fortsätta på detta sätt
det gör just nu inte livet så lätt