Kategori: Olycklig kärlek

Hela huvudet dunkar av rädsla
Nu gick det för långt
Varför höll jag bara inte käft
Jag fortsätter prata
Kan inte sluta
Nu smäller det bakom ögonen
Jag vill inte gråta men tårarna
går inte att hejda
Snälla
Säg inte så där
Du vet ju att jag gör vad som helst
Jag blir vem som helst
Säg bara vem ska jag bli
Säg bara var jag inte ska säga
Vad jag inte ska göra
För jag erbjuder mig att ändra mig direkt
Jag vill inte vara utan dig
Jag vill bara att du ska vinka
Jag kanske är en jävligt liten person, och mina handlingar är kanske inte värda ett skit
Men utan dig är jag obefintlig
Vi lovade varandra
I nöd och lust
Vad är nöd om inte nu
Ljög du bara
Är vi och allt en lögn
Du är en stor person med en stor karaktär
Det är svårt att samsas på en räls med dig
Du behöver en egen
Och jag har försökt hjälpa dig att bygga upp din räls
Jag låter dig åka på den
Och du åker
Du åker utan att se dig om
Det har du gjort sen vi träffades
Och någonstans, någonstans så hoppades jag och inbillade mig att snart…
Snart tittar han bak och ser mig, kanske till och med vinkar

Älskling, förlåt för mitt sena svar. Jag kan inte få händerna att sluta skaka. För jag är kall, och ensam inatt. Jag saknar dig, men det vet du redan säkert. Ingenting sårar mig mer än att jag inte kan få dig, och ingen förstår vad jag har gått igenom.
Det var kort, det var vackert, och vi försökte. Om mina ord lyckas komma till dig, så möter jag dig vid dörren. Och allt jag kan säga är, jag menade inte allt.
Kära du, förlåt för mitt sena svar. Det är så, att jag har tänkt på alla flaskor vi drack. Alla drömmar vi har krossat, och jag kan inte få händerna att sluta skaka. För är kall, och ensam inatt. Men i din blick, där var jag varm.

Jag har så mycket som jag vill ge,
Men du vill inte ta emot,
Jag har så mycket som jag vill säga,
Men du vill inte höra,
Jag har så mycket som jag vill visa,
Men du vill inte vara med,
Jag har så mycket att älska,
Men det kan du ej förstå!

Vissa tror att kärlek bara är varma känslor
Men det är inte sant
Kärlek är inte bara rosor, kramar, choklad
och pirr i ditt hjärta
Nej
Jag lovar
Jag har själv blivit sviken
Jag har själv varit där
Jag har själv känt den smärtan
Den smärtan att vara kär…

Den rinner långsamt ned för min kind
Den var aldrig menad för dig
Men det var inte ditt fel
Att jag föll för dig
Jag valde det inte medvetet
Det var mitt hjärta
Det kommer alltid krossas igen
Även fast hela min värld känns borta
Kommer jag alltid älska dig…

Att inte veta, men heller inte finna modet till att ställa frågan. En kamp mellan nyfikenheten och stoltheten. När osäkerheten tar över hjärtats ord. Kanske vet vi egentligen, men det är lättare att leva i en låtsasvärld än att se verkligheten. En låtsasvärld fylld av signaler, en mix av allt och lite till. Där du och jag är ett, samtidigt som vi är främlingar.

I låtsasvärlden existerar inte tid och rum. Bara den där eviga väntan. En väntan på oss. En väntan på vad vi kunde vara, bara hjärtat tillät det.
Men hjärtat är skört. Det har hål och är rädd för att få fler. Osäkerheten och rädslan för förändring är stor. Rädslan för att lämna en trygghet för en annan. Helst skulle du leva i låtsasvärlden förevigt. Kanske tills tiden slukat osäkerheten. Men kanske också tills du väcks av en annan verklighet. En verklighet där alla pusselbitar sitter på plats. Där säkerheten härskar.

Vi är så olika, du och jag. Du besitter ett kontrollbehov likt ingen annan. Ordning och reda är ditt mellannamn. Sedan har vi mig, den raka motsatsen.

Kanske skulle man kunna kalla dig feg. Feg som väljer att ta på dig skyddsvästen och distansera dig från dina egna känslor. Men man kan inte fly från sina känslor för all framtid. Då kommer de okontrollerade tårarna. Tårarna som är utanför din kontrollzon, precis som du sa att jag är.

Sakerna vi säger och sakerna vi gör går inte hand i hand. Så vi väljer att blunda. Frågan är vad som kommer ske när vi öppnar ögonen och tiden hinner ikapp. När veckor blir till dagar och dagar blir till minuter. När framtiden slår till och låtsasvärlden blir ett minne blott. Är det då hoppet dör och slutdestinationen är nådd? Slutdestinationen för oss, och vad vi kunde vara.

Det finns så många brutna löften
Det finns så många hårda ord
Och allt det där man skulle säga
och det där man skulle ha gjort

Det kommer alltid vissa stunder
Då allt känns så fint och bra
Ja, livet har ju sina sidor
det gäller ju att ge och ta

Små små ord av kärlek små små ord av ömhet
ska vi ge varann
Jag ser ljust på livet ge dem som behöver en hjälpande hand

Jag är ledsen för alla gånger jag svikit.
Jag är ledsen för alla gånger vi sagt hejdå.
Jag är ledsen för alla gånger jag sakt Det är du och jag.
Men mest av allt jag är ledsen för att någonsin gett dig mitt hjärta

Regnet öser ner som floder. Som tårarna jag en gång spillt.
Som livet du tog ifrån mig.
Och lyckan däri.
Dansandes på vägen en lyckas klaustrofobi.
Instängd i ett mörker jag försöker ta mig ut.
Men du stal mitt hjärta och spelet är slut.

Jag vet att vi inte känner varandra och att allt var en illusion. En tid förvrängd av kemiska ämnen som tog slut. Vet inte om du kommer att hänga ut mig på grund av dessa ord och det var nog aldrig meningen att orden skulle hamna i dina händer men jag känner att jag inte har så mycket mer att förlora nu.
Jag behöver få ut det jag känner, söker en väg ut ur detta tomrum, behöver känna igen, behöver hitta glädje igen och är just nu vilsen. Så jag skriver desso ord för att försöka…..finna.
Det sägs att tiden läker alla sår men jag fortsätter falla isär, forsätter falla.
Varje gång jag ser mig över axeln, varje gång det ringer på min telefon och varje gång det knackar på min dörr, så slår mitt hjärta ett extra slag innan min hjärna hinner ikapp. Kan det vara, kan det, kan det….NEJ
Har ett stort tomt utrymme i min själ som jag inte kan fylla. Jag har försökt att förtränga det men det är lönlöst. Jag försöker fylla det….
Jag har gjort skada på mig själv och jag lever inte vissa dagar.
Jag kan inte gå ut och allt som jag gör och tar mig till finner jag ingen glädje i, då jag ser dig överallt och när hjärnan hinnar ikapp tar den ytterligare en bit i mitt bröst. Det tomma växer, det mörka.
Jag står inte ut i mitt hem för allt påminner om dig men jag vill inte göra om i hemmet för rädslan att förlora allt som påminner om ….just dig. Vill inte gå hem.
Den där sången, den där tavlan, den där drömmen, den där verandan. Den där evigheten.
Jag har en känsla inom mig hela tiden att jag ljuger för mina vänner att jag lurar alla jag känner att jag är falsk inför alla. Jag ler, jag skrattar och jag är social. Min fasad.
Tårar som aldrig sinar. Kan inte blunda utan att se ditt ansikte framför mig. Kan inte sova utan att känna dig nära. Kan inte sluta le när du talat med mig i mina drömmar.
Lukten på Svante när han varit hos dig.
Min mask är tillbaka och jag tackar universum för den. Jag hade inte klarat av vardagen utan den. Jag tappar den från och till och kan inte hålla tillbaka tårarna när den faller. Jag vet aldrig när den faller och jag blir lika överaskad själv som alla i min närhet när den faller, när jag faller.
Jag vågar inte ännu se på dig, jag vågar ännu inte tala med dig och jag hatar mig själv för att jag är så svag. Jag är inte sån.
Ser på dig i smyg ibland när vi möts och orkar inte riktigt hantera den synen. Kan inte tala till dig då jag inte orkar falla mer.
Jag önskar jag hade verktygen till att få allt detta och stoppa. Jag önskar att tiden läkte mig. Jag önskar att mina ärr inte lyste igenom.
Jag önskar jag vore lika stark som du!

Jag gjorde dig illa, jag svek.
Mitt hjärta skrek.
Hur ska jag göra?
Ville inte förstöra!
Vill börja om
Göra gott
Vill älska
Vara nära
Förlåt!

Jag vill hela tiden vara nära dig.
Jag vill ha dig intill.
Jag vill att du ska se mig som jag ser dig.
Jag vill att du ska se mig.
Jag vill ha dig alldeles själv.
Jag vill att du ska må bäst.
Jag vill att du ska se hur jag ser dig.
Jag vill krypa nära.
Jag vill ligga intill dig om nätterna.
Jag vill att du ska älska mig.
Jag vill att du ser världen som jag ser på dig.
Jag vill att du ska vara min.

Men det är du inte.