Varje gång..

Jag vet att vi inte känner varandra och att allt var en illusion. En tid förvrängd av kemiska ämnen som tog slut. Vet inte om du kommer att hänga ut mig på grund av dessa ord och det var nog aldrig meningen att orden skulle hamna i dina händer men jag känner att jag inte har så mycket mer att förlora nu.
Jag behöver få ut det jag känner, söker en väg ut ur detta tomrum, behöver känna igen, behöver hitta glädje igen och är just nu vilsen. Så jag skriver desso ord för att försöka…..finna.
Det sägs att tiden läker alla sår men jag fortsätter falla isär, forsätter falla.
Varje gång jag ser mig över axeln, varje gång det ringer på min telefon och varje gång det knackar på min dörr, så slår mitt hjärta ett extra slag innan min hjärna hinner ikapp. Kan det vara, kan det, kan det….NEJ
Har ett stort tomt utrymme i min själ som jag inte kan fylla. Jag har försökt att förtränga det men det är lönlöst. Jag försöker fylla det….
Jag har gjort skada på mig själv och jag lever inte vissa dagar.
Jag kan inte gå ut och allt som jag gör och tar mig till finner jag ingen glädje i, då jag ser dig överallt och när hjärnan hinnar ikapp tar den ytterligare en bit i mitt bröst. Det tomma växer, det mörka.
Jag står inte ut i mitt hem för allt påminner om dig men jag vill inte göra om i hemmet för rädslan att förlora allt som påminner om ….just dig. Vill inte gå hem.
Den där sången, den där tavlan, den där drömmen, den där verandan. Den där evigheten.
Jag har en känsla inom mig hela tiden att jag ljuger för mina vänner att jag lurar alla jag känner att jag är falsk inför alla. Jag ler, jag skrattar och jag är social. Min fasad.
Tårar som aldrig sinar. Kan inte blunda utan att se ditt ansikte framför mig. Kan inte sova utan att känna dig nära. Kan inte sluta le när du talat med mig i mina drömmar.
Lukten på Svante när han varit hos dig.
Min mask är tillbaka och jag tackar universum för den. Jag hade inte klarat av vardagen utan den. Jag tappar den från och till och kan inte hålla tillbaka tårarna när den faller. Jag vet aldrig när den faller och jag blir lika överaskad själv som alla i min närhet när den faller, när jag faller.
Jag vågar inte ännu se på dig, jag vågar ännu inte tala med dig och jag hatar mig själv för att jag är så svag. Jag är inte sån.
Ser på dig i smyg ibland när vi möts och orkar inte riktigt hantera den synen. Kan inte tala till dig då jag inte orkar falla mer.
Jag önskar jag hade verktygen till att få allt detta och stoppa. Jag önskar att tiden läkte mig. Jag önskar att mina ärr inte lyste igenom.
Jag önskar jag vore lika stark som du!

Reklam