Kategori: Dikter om livet

Du lilla blomma med färg och liv
När jag ser dig, vet jag att det är sommar
Du vackra röda löv
När jag ser dig, vet jag att det är höst
Du gnistrande gran
När jag ser dig, vet jag att det är vinter
Du kalla bäck med smältande is
När jag ser dig, vet jag att det är vår

Du lilla fågel, jag älskar ditt kvitter
När jag ser dig blir jag glad
Du lilla katt som går längs trottoaren
När jag ser dig, vill jag ta dig hem
Du lilla bebis som sover i vagnen
När jag ser dig vill jag ha en egen

Jag känner mig vilse, men jag vet vart jag är.
På en plats jag har fastnat i och inte kan komma iväg från.
Trots alla dörrar och signaler. Sanningen är att jag inte vet vart jag ska ta mig vägen, så jag stannar här.
I ett litet svart hörn utan fönster. Dagarna går utan att jag märker skillnaden mellan ett godmorgon och godnatt.

Inte ens tiden kan hjälpa mig att hitta rätt. Inte ens du som betydde allt en gång.
Nu är allt borta och det enda jag håller mig fast i är ensamhetens gåtor.

Jag hatar dig och du hatar mig
Så trevligt vi har något gemensamt
Helt plötsligt får världen en mening
Vi bildar varsin klan, grupp eller site
Njuter av den underbara gemenskapen
Den ger oss kraft, mod och styrka
Att de andra baktala, hata och förgöra
Så vi kan fortsätta föda vår inre brasa
Den brinner mer och mer intensivt
Vi ser härliga färger, rött, brunt och svart.
Blir förblindade, meddragna och helt betagna
Kanske var det så det var menat
Kanske är det så som framsteg byggs
Kan det vara så eller är det bara en ond dröm.

Livet går vidare
Ja tiden går.
Dagarna kommer
passerar och blir till år.

Visionerna var starka som få.
Sveket mot dom, hur fick dom mig att må?

Problem lycka och sorg.
Allt har blandats i en stor korg.

Att leva är svårt när idealen som satts är för höga.
Men hur kan man göra rätt och gott, när folk är så tröga?

Livet rullar på och passerar som på räls
Ja livet är kort, så gör vad som krävs

Ta hand om dig själv och de dina.
Innan din ork börjar sina.

Skriven av/Okänd, men känd av många

Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför lovar

Så mången gång har
kärleken rämnat.
Sorgerna vi spar,
glädjens alla da’r
följt dem vi lämnat.

Livs väg vi vandra,
fattig eller rik,
jag som de andra.
Men aldrig klandra
kärlekens replik.

Jag känner att dörren till mitt innersta sakta stängs igen.
Gnisslande och vindande känner jag hur otäckt den sakta rör sig.
Det gör ont, jag är rädd
Rädd för att sluta älska.
Jag kämpar vilt för att den skall förbli öppen, men den ber mig att släppa taget, att sluta kämpa.
Jag blir allt mer svagare.
Vad händer om jag gör den till viljes?
Sorg och vrede hotar bakom varje tår.
Det gör ont, jag är rädd…

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords?
Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför?
Alla tårar kommer, sedan kommer mörkret, alla hjärnspöken kommer och säger att det jag gör är värdelöst. Och ändå inte, för om igen så står jag här, jag har kommit över många motgångar. Jag vet att jag kan klara detta, jag vet att om jag bara vill så kommer jag klara det. Det måste gå bra, det måste bara det.

Man ska inte gå runt och tycka synd om de de människor som har lämnat jordelivet. Man ska tycka synd om de människor som lever och framför allt dom som lever utan kärlek.

Min mörka följeslagare, en mörk passagerare.

En mörk ängel.

För jag drömde om en ängel en gång. En passion så stark. Du var mitt ljus i det mörka.

Var du döden förklädd till livet efter detta?

Han kropp var svarvad och muskulös, Hans vingar så vackra och ljusa.

En dödsängel vid min sida som viskade trygga lugnande ord.

Som förmanade mig att ta tabletterna.

JAG TOG TABLETTERNA!!!

…jag lever

Lockelser till att fördärva det jag kämpat för och byggt upp.

Besökare som påminner om mitt gamla jag.

Jag är här berörd och rörd…

Rörd till tårar över livet

Livets nycker

Men det är så det är

Det är bara så det är…

Jag är bara så rädd.

Jag vill inte förlora mig själv igen.

I det tysta ljuset
så talar skuggorna.
I totalt mörker
skriker ljuset
snart mörker
till tystnad.
Där är ljuset
min vision.

Alla choppade resonamang stannar kvar i mitt sinne tills det är blott ett minne
Får intala mig själv att jag är en dold talang
Made in Örebronx en oslipad diamant
Promenader i min hjärnbark är som att gå på en kant
Trälligt besvärligt ingen romans
I förskolan ville jag bli astronaut
Hade allt för många drömmar om vad jag skulle bli
Tiden passera revy
Jag sätter mig utanför på vår ute plats
Dendär fasaden som alla bygger upp får vila
Men innerst inne varje gång jag tänder flamman kollar mot månen
Skrattar jag åt mina gamla ambitioner
Efter sol kommer regn ångest kryper sakta fram bakom trasiga tapeter
Mamma undrar när jag ska växa upp
Ställer mig samma fråga varje dag
Är du nu jag slutar skylla mina gamla misstag på ett utanförskap
Uppe hela natten och dom säger jag är lat
Men när skallen vill hänga med rutiner som sätts upp
Och man hört Allt för många ord som tas illa upp
Jag har aldrig gillat offerrollen aldrig spelat dedär kortet
Jag skapar en brynja av att jag är orten
Softar i oz medans grabbarna meckar bladen i porten
Som flugor snurrar vi runt i lorten
Alltid sökandes efter bättre dagar i orten