Ålderdomshemmet

Minnena suddas ut när jag inte längre ses,
Allt jag gjort skall glömmas och aldrig tillbaka ges.
Ensam på min sista bädd ligger jag kall,
Bortglömd då jag inte höll samhällets mall.
Nu har timglasets sista korn räknats som nära,
Kroppen min börjar sakta förtvina utan tillsyn av nära och kära.
Mina andetag börjar att sakta att lugnas ner,
Jag börjar förstå att sjukhusets innertak är det sista jag ser.
Mörkret sipprar in i mina blå ögon och tar över,
Trycket av ensamheten mig nu söver.
Nu är döden här,
Nu slipper jag all misär.

Reklam