La Doria torkade bort den lilla obetydliga tåren från sin gömda ögonkanal, samtidigt som hon stämplade in nya menlösa sinnesintryck.
Med förtvivlan kände hon sin sedan tidigare uttömda ungdom fladdrade obemärkt förbi i en stilla symfoni av ihållig ödslig tomhet.. Mannen från paris sa: – je t’aime och sen inget mer.
Han kröp därefter bort långsamt utan att ens med uns av vett deklarera sin kommande bortgång. Ett kvitto från en annan tidsepok blåste nonchalant förbi som en påminnelse av det som en gång tydligt hade ebbat bort i ett stilla kölvatten.
Mannen från Paris var nu borta och en kör av stilla förtvivlan kom upp på ytan från en tidigare skara blyga landskvinnor. Kvinnorna var inte alls knäckta utan de var söndertrasade av fluffig feministisk rosafärgad sorg.
Inte ens en kallande förpliktelse vid spisen kunde locka dem, så stor var denna sorg. Femme fatal i en kollektiv enfald enas och flockas tillsammans på Facebook.