Sprickor, långa som trädens rötter, slingrar sig ut med min spegelbild. Krackelerad, just så känner jag mig. Mitt avtryck i spegeln förändras när jag sakta rör mig fram och tillbaka. Bilden bryts mot de alla ojämnheter som glaset bär. När jag var hel var min bild inte lika intressant att se på. Den fascinerade inte mig. Jag tog den kanske för givet. Nu står jag här och försöker minnas hur jag då såg ut. Tittade jag någonsin? Var reporna gömde? Jag såg kanske rosorna som avbildades men inte dess vassa taggar som långsamt repade glaset. Nu har jag vaknat, trots att jag aldrig varit så omtöcknad. Reporna går inte att reparera, jag måste acceptera att leva med dem. Jag måste acceptera att rosor har taggar. Det är ju trotts allt en vacker växt.
