Är jag förälskad i honom eller är jag förälskad i känslan. Jag föll faktiskt långsamt, men djupt. Hans närhet och värme fängslande mig. Jag var så upptagen i tanken om mjuk hud nära min att jag inte såg vad som stod framför mig. Hans blick var inte den jag sökt, hans hår och läppar sträva, kropp varm och hård och huvud alldeles för stilla och stum. Han var den första som la sin hand i min, rörde sin kropp mot min, viskade mun mot öra. Han var den första jag skulle tappa allt jag trodde om mig och min svindla på min egen välformade syn. Han gjorde synfältet suddigt. Men hans värme höll mig uppe från att falla.

Som den förbjudna frukten skulle jag vilja ha honom. Jag skulle bli invirad i tanken om nya fjärran romanser som gjorde mig som fast limmad i hans händer. Allt han sa, gjorde min kappa svänga med i medvind. Jag tvivlade aldrig på ovädret. Det tog ett tag att inse.

När jag insåg var det för sent. Jag hade bundit mig själv så hårt och i så många lager av rep som började tvinnas och skava på den sköra kroppen. Såren blev infekterade och det ständiga skrapande på samma ställe blev olidligt. Det var nog flera 100 använda reprullar virande runt mig. Kroppen kunde röra sig men inte med gränslösa möjligheter. Efter en dag på den fina sidan drog repet åt ännu hårdare nästa gång.

När kroppen äntligen tagit sig en bit ur de fängslande repen stannade det rödbruna blodet kvar. Repen låg kvar i förrädarens händer och han skulle aldrig släppa dom. Varje gång jag skulle ifråga sätta något hade han repen som bevis. Bevis på hans starka kärlek som kunde göra lika ont som göra gott. Hans omtanke att ge glädje och värme gick över till ett fängelse. Frustration att vi inte förstod varandra och den ohälsosamma relationen. En man som når ett främmande land och söker kärlek och trygghet misslyckas. Då kvinnan i hans drömmar är lika vilsen som han.

Jag är glad för det fina vi hade, det kommer jag aldrig glömma. En kärlek är alltid en kärlek och den dömmer man aldrig. Vilsen i himlen.