Spöt över axeln. Gräset smeker mina ben.himlen är Mörk blå .timmen sen.glad i hågen tre abborrar på en gren.mörkret faller trygghet den ger.. Med skogens väsen lyser min stig Vinden viskar, lukten den flyr, in i ditt medvetande känner dig yr. Minne av lycka tryggheten styr. Minns än den lukten precis som den var. Grabben med fisken ett leende har..inte alls olikt mitt ,fast i ungdomens dar. vänder ögonen utåt ej någonsin mer för barndomen själ så oförstört ren. Här ska jag vara den tid som är kvar. Den frihet som fortfarande ingen kan ta. Pojken räcker ut en försonande hand. Mina läppar darrar i ett försök att få fram. Förlåt att jag blundat.när jag vägarna valt.jag borde lyssnat på mig själv som krabat. Varför följde jag aldrig den stig som var smal. .Spöt över axeln. Gräs smeker deras lår .himlen är Mörkblå vi ser nog ändå .glada i hågen tillsammans dom går. På stigen mot sanning vi alla ska gå…Ola
