Jag vet inte längre vad jag ska göra eller vart jag ska vara.
Mina desperata försök att få dig att svara.
All kärlek jag sänder till dig för att du ska klara.
Sända mig de tre magiska orden bara.
De få ord du sänder mig är så singulara.
Alla mina försök att förstå, men orden är otydbara.
Vi ska kunna lita på varan, alltid vara anträffbara.
Jag ställer inga krav, vissa saker borde vara självklara.
Att lämna mig och samtidigt säga att vi är oskiljbara.
Är som att kalla kärleken en frysvara.
Vi behöver inte vara dumma och inte oförutsägbara.
För tillsammans är alla berg bestigbara.
Om allt var lätt, om det gick att trycka på spara.
Så man kunde slippa allt det där outredbara.
Då finns det inget hopp, ingen kärlek kvar att försvara.
Då kan vi sann kärlek dödförklara.
Livet är en berg och dal bana, en del problem är extra påtagbara.
Men vi kommer bli vana, vi vinner, våra huvuden är hopslagbara.
Men vill du inte prata, vill du inte förklara.
Då finns det inga lösningar, i alla fall inga solklara.