Allrakäraste svartklädda icke-konformistanarkister, esteter som trycker längs väggarna i skolkorridorer och blänger på brölande sportkillar och storbröstade blonda brudar, den sociala rättvisan och jämställdhetens trasige försvarare som diskuterar politik på kaféer, går på konstutställningar och bibliotek och alternativa biografer, lyssnar på accepterad och unik musik och tar ert kaffe svart som ni påstår era själar att vara
vilka är ni egentligen?

Ni är hipsterkommunister som lider av medelklasskomplex
icke-legitima anhängare av socialismen som drömmer om en röd revolution i en förortsvilla och
bränner pappas pengar på Urban Outfitters, ser-jag-ut-som-en-arbetare-nu?
Som går på demonstrationer för djurens rätt och bilfri innestad och refugees welcome! och krossa nasseasen! för att sedan komma hem och nicka i takt med mammas och pappas semirasistiska mantra vid middagsbordet
Tusenkronorskängor som stampar takt på gatan och tror att de är gatan men är egentligen en personifikation av den fjärde våningen
Surroundsystem som spelar snabb socialistpunk på sovrummet, 35 kvadratmeter på övervåningen, svarta specialbeställda tapeter tapetserade med posters föreställande människor ni skulle hugga av en arm för att vara
Som stoltserar med sin depression och ångest och socialfobi, självmordstankar för att samla tummar upp från likasinnade
Svartvita bilder på rosor och nakna ryggar läggs upp på alternativa sociala medier i tro och hopp om ett kulturellt intellekt medan namn som Hemingway gör ögon tomma och lägger huvudet med den pastellfärgade indiefrisyren på sned
Stolta kapitalistmotståndare med alltför stora jeansjackor och pins med loggor av äldre band som inte stod för annat än att tjäna pengar, som dinerar på McDonalds och
diskuterar världens förfall och sitt universella hat mot mänskligheten och det kommunistiska samhälle som ni planerar att bygga utan att vara sig ha läst eller hört talas om Marx eller Engels
Passionerade skolkare och lidelsefulla Marlbororökare och Coca-Cola Lightdrickare som beklagar sig över sin svåra alkoholism de drabbats av efter att ha smakat vaniljvodka från pappas spritkabinet utblandat med femtonkronorsläsk på en hemmafest i Danderyd
Polyglotter som sägs ha sarkasm som modersmål men som ändå inte förstår Wilde eller samtiden och som börjar tala om vädret när man försöker starta upp en intelligent konversation
Som kallar er själva ”weird kids” på sociala nätverk, gömda bakom en profil skapad för att lura andra men lyckas bara lura er själva
Som startar häftiga dispyter om feminism på Twitter men som gömmer er bakom första bästa hörn när bästa vännen blir tafsad på och kallad hora
”Hon borde skylla sig själv, skulle inte ha kommit med en så kort kjol till skolan” hjärnan som bygger en mur för att dölja och försvara sitt eget hyckleri
Mammas fega små rebeller och vegan-vegetarianer som i sin egen dumma okunnighet smaskar på vingummi och avskyr Banksy men älskar Starbucks bara för att det är en trend
Som gråter ut på Tumblr och anklagar hela världen för den fruktansvärt vidriga orättvisa ni utsätts för i ert vardagsliv medan kvinnor och barn dör i plastbåtar ute på Medelhavets grymma vågor
Som vill stå i stridens hetta under den röda fanan men tackar nej till att åka ner till Afrika och göra skillnad i praktiken eftersom ni är rädda att få skit under de svartmålade naglarna
Som krossar och stampar och knivhugger i fredens och frihetens namn

Ni har åtminstone en vision
den är falsk, tillfällig och inte er egen
men det är fortfarande en vision
Bra jobbat

Solen är gul havet är blått gräset är grönt det är varmt och skönt men nu är det kallt det är snö överallt nu är det svart det har blivit natt.

Sprickor, långa som trädens rötter, slingrar sig ut med min spegelbild. Krackelerad, just så känner jag mig. Mitt avtryck i spegeln förändras när jag sakta rör mig fram och tillbaka. Bilden bryts mot de alla ojämnheter som glaset bär. När jag var hel var min bild inte lika intressant att se på. Den fascinerade inte mig. Jag tog den kanske för givet. Nu står jag här och försöker minnas hur jag då såg ut. Tittade jag någonsin? Var reporna gömde? Jag såg kanske rosorna som avbildades men inte dess vassa taggar som långsamt repade glaset. Nu har jag vaknat, trots att jag aldrig varit så omtöcknad. Reporna går inte att reparera, jag måste acceptera att leva med dem. Jag måste acceptera att rosor har taggar. Det är ju trotts allt en vacker växt.