Va går livet ut på

Va går livet ut på, va e poängen med allt levandet
Långa vägar, massa kurvor, varje kurva i sin ensamhet
Tårar o blod samlade till ett hav, livets fula uppfostran
Hatets övertagande, det svider vid allas dölängtan

 

Känslor smälter, känslor svälter, känslor försvinner
Bortglömda rötter, envisa tankar, lustens förnekelser
Människans förtroende till det nya barnet, en natts förbindelse
Synd begås, ansvar tas ej, ansvar försvarar ej denna händelse

 

Lidandet efter förlorade krig, krävandet efter bortglömda strider
Tänk på saken, slutet på denna resa är början på sanningens tider
Glöm ej en sak, största fienden du kan få e dig själv
Respekt ärlighet, e nåt alla önskar men bara vissa får av falska skäl

Uppror inombords, overkliga stunder, varje mening efter gamla lidande
Hastiga livets förmögenhet, dödligt trohet hos gamla berättande
Känslan av värme, känslan av närhet, känslan av trygghet
Inse fakta, sakta men säkert går allt snart ner i diket

Landet

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.

Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.

De visa

Säg det endast till de visa,
att det ej blir dårars gamman:
det som lever vill jag prisa
då det trår till död i flamman.

Sänkt i kärleksnätters dyning,
som allt ursprungs ursprung hyser,
anar du en sällsam gryning,
då den stilla lågan lyser.

Mörkret kan ej hålla kvar dig,
och den nya nattens mening
är blott nytt begär,som drar dig
mot en högre, ny förening.

Fången, tvingad och berusad
flyger du, mot ljuset vänd,
fjäril, tills du eldomsusad
äntligt är förtärd och bränd.

Och till dess du detta nått,
detta: dö och bliv,
vankar du som främling blott
i ett skymningsliv.

Fort

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken

En av dem

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.

Inget

”Nu är det slut – nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå
När inget finns att vänta mer,
och inget finns att bära på.”

Luffarens fotsteg

Ja, precis som luffarn som går där på vägen. Så går jag där med. I samma spår och jag har samma mål, att gå och gå och inte vända om. Även fast vinden blåser i mitt ansikte eller om kylan biter tag i mina fötter, så kan jag inte vända om. För när man, likt luffarn, har börjat, då kan man inte sluta…

Sommar

Sommar vad jag längtar efter dig, vad finns du kommer du snart ? Nu det så mörkt och dystert känns, annorlunda det på sommaren är. Bara du snart är här !

Drömmarnas land

natten kryper nära
och med vårens svala bris
följs en doft av dig
du kommer sakta nära
i drömmen du rör vid mig

känslorna jag minns
så otroligt intensivt
i mina tankar du ständigt finns

här är du nu i drömmarnas land
följ mig nu till minnets strand
var mig nära innan dagen gryr
lev med mig denna vårnatt som flyr

Vi två i denna värld

Om kärleken finns så vill jag uppleva den.
Alla säger hur underbart det är att leva sitt liv med den man älskar, men om det är så i alla stunder det tror jag ej .
Man bråkar, glömmer och sen blir oftast allt som vanligt igen.
Drömmen om dig finns fortfarande kvar, bara du och jag i denna värld, för att lösa alla problem utan att någon stör oss.
Världen är väldigt stor med kärlek och hat till varandra, utan dig i mitt liv, i världen så skulle det inte funkar, för jag behöver dig, jag vet att du finns där när jag behöver dig.
Jag gillar dig
jag hoppas att jorden stannar så att det bara är vi två för några sekunder eller minuter . . . .

Mitt inre ljus

I det svartaste mörker, tänd mitt inre ljus så jag kan se mitt sanna Jag Lys upp min stig och led mig ditt mitt högre jag vill gå utan rädslans kedjor Låt mig leva här och nu med kärleken som kompass och sanningen i sikte Jag vill finna dig som möter mig du som vågar vara kvar när stormar i oss sliter och ryter.

Längtan

Vadan denna evigt närda trånad?
Fjärran bort mot himlarandens blånad
sänder jag en tårfull blick och tänker:
”O, där himlens valv sig mystiskt sänker,
där mitt Eden blänker.

 

Där på bergen i Cytheres strålar
glädjens frukt i kvällens skimmer prålar!”
Och jag ilar, bergets topp jag hinner,
tåren pärlande på ljungen rinner,
öknar blott jag finner.

 

Varje bild varav min åtrå väckes
är en meteor som tänds och släckes.
Varje blomma som mig tjusning bringar
är en fjäril som på rosenvingar
ur min hand sig svingar.

 

Bäcken vandrar genom blomsterdalar.
Ack, mitt glömda modersspråk han talar.
Skogarne likt gröna sjöar svalla,
träden susa, dovt min forntids alla
vålnader mig kalla;

 

över jorden svävar vårens ängel,
liljan nickar på sin höga stängel.
Rosen kärligt ler i silvertårar.
Dunkla minne av försvunna vårar,
grymt min själ du sårar.

 

Näktergalen hörs i lövet tona.
Edens sångare, dessa ljud jag känner.
Grymt av forna njutningar och vänner
saknaden mig bränner.

 

O, vem för mig till de bygder åter
vilkas mistning evigt här jag gråter?
Tecknar döden blott till frälsning banen?
Himmel, bära inga vingar svanen
över oceanen?

Reklam